Sedan sist har vi umgåtts med Marie och Amber igen samt åkt lite buss. Utställningsträningen går verkligen bra. Jag förstår att det är en helt annan sak att träna i skogen med en annan människa och en hund i närheten, än att vara på utställning med otaliga andra hundar i samma ålder samt lika många människor. Ofta väldigt engagerade människor.
Jag måste nog ändå sälla mig till dessa engagerade människors gemenskap. Min hund är en av de viktigaste sakerna jag har i mitt liv. Det är henne jag umgås med, hela tiden, och det är hon som behöver mig mest. Det är verkligen speciellt att ta hand om en hund helt själv – ja, att äga en hund helt själv. Jag har aldrig varit med om det, men det är smickrande att ha någon som ser upp till en (nåja) och som faktiskt sköter sig i ens närhet.
Anton upplever inte detta. Jag tycker synd om honom, för Freja är på honom hela tiden och uppför sig väldigt olydigt i hans närhet. Hon hoppar, biter, skäller och kampar med honom. Allt mot hans vilja. Jag måste hitta ett sätt att få bukt med det. Om någon har tips vill jag hemskt gärna ta del av dem!
De senaste dagarna har varit prövande på så sätt att Freja varit missnöjd och gnällt mycket. Det har liksom pågått nonstop och passivitetsträning har varit en pärs. Hon har lugnat ner sig nu, vilket är skönt. Marie trodde att det var tänderna. Må så vara.
Vi har åkt buss ett par gånger. Det har varit allt annat än njutningsfullt. Det verkar som att Freja fått en bussfobi. Så fort vi kliver in börjar hon yla och skälla, och när vi satt oss ner försöker hon provocera mig allt hon kan. Eftersom jag inte kan ha henne ylandes bland en massa andra resenärer, tvingas jag ta upp henne i knät. Det är också en pärs till en början, med sedan nöjer hon sig. Gnäller gör hon ändå, men ylandet försvinner. Jag känner mig irriterad över det här. För bara en månad sen gick det jättebra. Nu har hon gjort en totalomvändning. Jag frågar mig hur det kommer att gå när vi skall åka bil till utställningen.
I övrigt är Freja den bästa hund jag kan tänka mig. Hon är förvånansvärt lättlärd. Även för rasen, tänker jag ibland, men att säga det skulle vara att kränka massor av aussieägare där ute. Freja är i alla fall väldigt intelligent. Kanske så intelligent att hon förstår vilka knappar hon skall trycka på för att få andras uppmärksamhet. Det roligaste med hennes intelligens är i alla fall att vi har för oss en massa olika saker när vi är ute. Vi går fot, jag ber henne klättra upp på snödrivor och annat, jag lär henne skvallerträna, vi kampar och hon släpper leksaken så fort jag säger "loss", vi travar ihop, vi tränar "stanna", jag håller på att lära henne att stå på kommando – ja, alla dessa saker må vara futila men det är så himla roligt att utföra dem! Om det är någon som får mig att le så är det verkligen Freja.
