I kväll, nyårsafton, skall jag inte festa, inte umgås med vänner, inte dricka någon alkohol och inte gå ut och titta på fyrverkerierna. Nej, detta nyår ger jag Freja. Även om mamma erbjudit sig att vakta henne medan jag gör något annat, vill jag ändå vara med min lilla valp på årets ljudligaste dag. Vi skall lyssna på musik och tugga tuggben (nå, bara Freja då) och framför allt skall vi se hur Freja reagerar på fyrverkerierna. Jag hoppas förstås att hon inte bryr sig om dem över huvud taget.
Snart åker vi hem. Även om jag oroar mig för flygresan kan jag inte sluta längta!
Att Freja växer så snabbt känns nästan onaturligt. För bara några dagar var hon en liten ulltuss med kort nos och nu en gänglig minihund med avsmalnat ansikte.
I dag har jag duschat en smutsig Freja. Det var ganska svårt att göra det på egen hand, men det gick. Därefter borstade jag henne och sedan somnade hon i min famn. Vi skall iväg på hembesök hos min kompis och hennes hund i dag, och då måste vi ju vara fina!
Det är omöjligt att inte falla för Freja. Hon har blivit lugnare och mer följsam på senaste, men hon är förstås också både busig och påhittig. När det blir för mycket tar jag upp henne i famnen och så somnar hon eller ligger bara still och vilar.
Jag har en svag känsla av att denna dam börjar växa ur sin väska...
Nåja! Det är trots allt bara ett par dagar kvar till avfärd och jag kommer att låta henne sticka ut huvudet så ofta som möjligt. Ja, om hon lyckas hålla sig i schack alltså.
Nu är det mycket som händer. Varje dag ser jag nya saker på och med Freja. I dag la jag märkte till svansen som växt sig både bred och lång, samt till ögonen som plötsligt blivit mer själfulla och som speglar hennes sinnesstämning bättre. Benen har blivit långa och jag kände ordentligt på henne i dag för att konstatera att hon är lite underviktig. Jag skall börja ge henne ungefär 6/8 av måttet med torrfoder tre gånger om dagen. Sedan använder jag både godis och torrfoder som belöning, så det skall nog bli en rejäl hund av min tös också! Förmodligen kommer vi i alla fall inte få några problem med övervikt i framtiden.
Vidare har vi plumsat en hel del i snön i dag, tränat mycket inkallning, koppelträning, vardagslydnad och kontakt, passivitet samt lite miljöträning. Vi har också varit ute och hört de första raketerna. Freja registrerade ljudet och ville gärna sätta sig ner och titta åt det håll ljudet kom från, men jag gick bara vidare och tänkte på annat. JAG skall i alla fall inte stressa i min hund någon skotträdsla och jag skall göra allt i min makt för att skydda henne från allt annat som kan skapa en sådan rädsla. Vi kanske till och med drar ut på landet när det blir nyårsafton.
Det är mitt i natten. Jag var precis på väg ut ur mitt, och numera också Frejas, sovrum här i villan vid Luleälven. När Freja märkte detta reste hon sig upp och följde mig ut. Jag passade på att släppa ut henne i snön och hoppas nu ha tillägnat mig några extra timmars sovmorgon i morgon bitti. I vilket fall har min ömma mor ställt klockan eftersom hon märkt att jag har svårt att vakna när Freja gnäller. Vilken tur jag har som har henne, och för att inte tala om en lättväckt pojkvän vid min sida när jag kommer hem till Uppsala!
Jag har märkt att passivitetsträningen börjar ge resultat. När Freja är som mest stirrig av olika anledningar brukar jag sätta mig ner med henne i famnen. Flera gånger har detta resulterat i en skrikande, sprattlande valp som efter en stund uppgivet slutat. Som det är nu accepterar hon snarare läget och ligger tyst i min famn. Ibland sträcker hon på halsen för att åtminstone kunna se vad som pågår runtomkring, och ibland ligger hon och tittar på mig med sina blå.
En annan sak som har hänt är att jag på riktigt börjar få ett känslomässigt band till min valp. Jag har hittat ett sätt att på bästa sätt förhålla mig till henne och hon börjar lita på mig på det där viset som man vill att ens hund ska. Vi har många år på oss att utveckla den tilliten. Den är också a och o när det kommer till lydnad och annan träning.
Apropå lydnad är Freja som väntat en intelligent valp, men hon är också oförmögen att koncentrera sig ens korta stunder. Jag får bita mig i tungan för att inte ligga på för mycket så att hon förknippar lydnad och tricks med något tråkigt. Klickerträningen har jag i alla fall verkligen fastnat för! Jag läser bloggar och tittar på videor flera gånger om dagen för att få inspiration och kunskap i ämnet. Snacka om att jag skaffat mig en hobby.
Juriststudierna i all ära, men jag behöver mer än åtta timmar i läsesalen varje dag. Jag behöver över huvud taget inte sitta så länge. Kort men intensivt är mycket bättre när det kommer till plugg; i alla fall för mig som fort tar i för mycket. Jag sökte mening och nu har jag fått det! Freja har redan skänkt mig mycket energi och glädje och jag vet att valet att skaffa henne var ett av mina bästa.
Min tjej vill som synes vara nära matte när vi rör oss i okända områden. Ibland stannar jag till några minuter och engagerar mig i min telefon för att se hur hon reagerar. Oftast var det med lite gnäll. Jag gick inte vidare förrän hon koncentrerade sig på annat och var tyst.
I dag vägde vi även Freja. Hon är nio veckor och tre dagar i dag och väger 6,0 kilo exakt. Jag skall gå ner och känna på revbenen senare men jag tror att hon ligger bra till i vikt och välbefinnande.
Hoppas på att få hit någon kompis nu i dagarna, för att socialiseringsträna, samt att få träffa en kompis hund för att se hur Freja reagerar på en annan hund än gamla (och tråkiga) Lucy. Sedan börjar vi ladda upp inför nyår. Jag överväger att ta med Freja ut på landet för fyrverkeriernas skull, men vi får se!
I dag har vi plumsat en del i snön samt åkt till djuraffären. De senaste dagarna har vi gjort något vettigt av Frejas överskottsenergi genom att släppa henne lös i snön. Det märks tydligt när hon inte riktigt känner sig hemma i området vi promenerar för håller hon sig gärna nära mig.
Jag säger ingenting när vi är ute utan går bestämt åt de håll jag behagar. Jag lär alltså Freja att vara uppmärksam på mig. Det är en fröjd att se hur hon plumsar fram i snö högre än henne själv för att komma till mig. Jag tror att dessa promenader också stärker vår relation; vi gör något roligt tillsammans.
Förutom detta har vi som vanligt övat på vardagslydnaden och Frejas kontakt med mig. Jag tror att det börjar bli dags att öva "stanna kvar" nu. Det jag däremot tänker mer på är att nonchalera henne i hopp om att hon skall förstå vem det är som bestämmer. Min lilla dam vill gärna gå sin egen väg och syssla med det som faller henne in för stunden. Jag kan inte sluta imponeras av hennes starka karaktär. Jag älskar att jobba med Freja!
I djuraffären hoppade folk på Freja som vanligt. Jag tycker att det är ohyfsat att utan att fråga först komma fram och kladda på en valp som sitter i mattes famn. Nu råkar inte Freja vara en blyg individ men tänk om hon hade varit rädd av sig! Vi fick i alla fall köpt en fyrakilos säck med mat av samma sort som hon äter nu, samt en påse med små godisar. Jag och mamma förundrades av vilken marknad det finns för djurägare. Det är nästan absurt faktiskt.
Knappt en vecka är det kvar till vi åker hem. Jag längtar så förtvivlat efter Anton!
Ja, i dag har det varit självaste julafton. Enligt mig är det den mest familjebundna av högtider. Följaktligen fick vi besök av några familjemedlemmar som Freja aldrig träffat förut samt ett par som hon känner sedan innan. Det bör tilläggas att vi är en rätt högljudd och livfull familj, men trots detta verkar Freja helt oberörd av alla människor. Den valpen har inte någon kontakt med sin inre blyghet – om hon ens har någon sådan! Istället stressar hon upp sig mer och ömsom leker med ömsom biter mina hundkära släktingar. Jag brukar lugna henne genom kroppskontakt och ibland tar jag in henne på hennes rum ett tag. När hon är så pass uppe i varv tjänar det ingenting till att tillrättavisa.
Jag är hur som helst glad över att ha en så social valp. Det skall bli spännande att se om hon kommer att bli blyg under någon period framöver. Jag tror att jag har fler "faser" att vänta än bara den vi är i nu, valptiden, samt tonårstiden som komma skall. Jag kan dock ha fel. Time will tell, som man säger.
I samvaron med Lucy skönjer jag en mer intensiv Freja för var dag som går. Lucy hänger dock med i svängarna; hon säger åt Freja oftare och med mer styrka. Ibland blir Freja berörd och gömmer sig då bakom eller under något samtidigt som hon fortsätter att bjuda in till lek. Lucy är måttligt road. Kanske är hon den bästa vi kan hitta på att "ta ner" Freja när hon hetsar som mest. En sak är säker: jag kommer att sakna Lucy något enormt när jag är tillbaka i Uppsala igen!
Av förklarliga skäl har min träning med Freja kommit lite i skymundan i dag, men vi har ändå övat vardagskommandon under tre korta pass vid tre olika tillfällen. Jag har också med mammas hjälp övat på inkallning utomhus. Som belöning när Freja kom fram till mig hade jag hennes favoritsnöre att leka med, men jag märker att hon ännu inte känner sig fullt trygg ute och därför iakttar och nosar sig fram hellre än leker helt obehindrat. Inkallningen gick bra! Lite mer fart har hon inomhus, men där känner hon sig också numera hundraprocentigt trygg.
Anton har talat och bett mig att skriva i bloggen. Naturligtvis skall jag då göra det. Anton är mannen i mitt liv och kommer också att bli mannen i Frejas. Det är han och jag som tillsammans kommer att ta hand om Freja när plugget börjar och vi går på varsitt schema. Anton älskar hundar minst lika mycket som jag. Med en så engagerad partner och mitt eget brinnande intresse för hundar i allmänhet och Freja i synnerhet kan inget gå fel.
Nu till Freja. Hon väckte mig genom att gnälla flera gånger i natt. Varje gång gick vi ut för att hon skulle få kissa och på morgonen fick jag en trevlig överraskning: inga behov gjorda på golvet! Jag själv var visserligen trött, men det priset är jag beredd att betala för att få min vovve rumsren fort. Även på dagen säger hon numera till när hon behöver gå ut.
Jag vet inte om jag berört matfrågan tidigare så jag gör det nu. Freja äter som om det inte fanns någon morgondag. Jag kan inte låta bli att tänka på vad mina dagisfröknar sa om mig till mamma när jag nyss börjat dagis: "Ja, Sofia. Hon är så trygg i sin mat!" Precis så ligger det till med Freja. Jag ger henne mat tre gånger om dagen eftersom jag ansåg att fyra blev för mycket. De förstå två gångerna jag skulle servera henne började hon skälla sitt skall som kan krossa glas. Det slutade hon sedan med och så fort jag tar fram matskålen sätter hon
nu sig och tittar mig i ögonen. Jag är verkligen nöjd med detta! Det verkar också som att vi kommer att fortsätta ge henne Rocal Canin.
I dag är det dagen före doppardan och det är fortfarande isande kallt ute. Vi har inte varit ute några längre svängar eftersom jag haft så mycket att göra och effekterna av detta ser jag nästan omedelbart. Freja går nämligen upp i varv ofta och länge och verkar inte alls lyssna på sin matte. När hon blir alldeles för stirrig brukar jag först och främst passivitetsträna. Detta går problemfritt vanligtvis. I dag har hon skrikit som en stucken gris två gånger och inte gett sig förrän efter 5-10 minuter. Prövande för mig men övningen känns också som en perfekt dominansövning. Att visa respekt kommer inte helt naturligt för Freja, än. Ibland visar jag också mitt missnöje genom att helt enkelt gå ifrån Freja och syssla med något annat. Med andra ord behöver också valpar få röra på sig, och vissa mer än andra!
Under julledigheten hoppas jag på att hinna träffa en god vän från Umeå som är hemma över jul. Hon har en yorkshireterriervalp (långt ord) som är nästan exakt lika gammal som Freja. Jag är väldigt intresserad av att höra hur det går för dem och att få se energinivån hos lille Rufus som han heter. Han må vara liten, men han är trots allt en terrier!
I övrigt vill jag påstå att Freja nu förstår vad "ligg" innebär. Förutom att träna det har vi i dag övat på att hon måste ta ögonkontakt med mig för att få en godis som jag håller i min hand. Med start i morgon skall jag lära henne att sitta och ligga oavsett vad jag gör eller hur jag ser ut när jag uttalar kommandot. Det skall bli utmanande och kul. Dessutom har vi börjat öva på det här med "loss". Superkonstigt tycker monstret Freja.
I dag är det vår sjätte dag tillsammans. Vi har åkt bil för tredje gången (undantaget turen från Suzan till flygplatsen i Sundsvall) och den här gången gjorde Freja framsteg! Visst gnällde hon lite, inte mycket, men framför allt försökte hon inte att hoppa upp i mitt eller mammas knä. Jag anar att vi snart kommer att kunna åka runt i bilen utan svårigheter.
Vi har även gått en längre promenad (i kylan!) till min moster där vi spenderade några timmar. Lucy var också med. Jag såg till att begränsa Frejas utrymme till två rum. Efter att hon nosat runt lite satte jag henne intill mig och lugnade ner henne. Det finns inget mer stressande, för mig som matte, än två stirriga hundar i ett hus. Därför såg jag till att Freja varvade ner och en liten stund senare sov hon. När hon vaknade förundrades hon över sin spegelbild samt visade att hon ville göra sina behov utomhus.
Promenaden till moster gick ganska långsamt. Freja stannade ofta och satte sig på rumpan i snön. I det läget gör jag ingenting annat än visar med mitt kroppsspråk att det vi gör inte alls är konstigt och att jag vill gå vidare så fort hon är redo. Efter några minuters betänketid bruka Freja vilja gå igen. Jag använder Lucy som ett sorts lockbete och förebild, så hon får alltid gå nära oss. Promenaden hem gick som på räls. Freja travade bekymmerslöst ner i tunneln under Bergnäsbron till och med.
När hon drar i kopplet brukar jag stanna och visa att drag resulterar i stillastående. Jag vet inte säkert om det är den bästa taktiken, men jag tycker att det känns rimligare än att försöka locka henne närmare mig i tid och otid. Är det någon som har något bättre knep? Jag är idel öra!
Lilla pirajan! I dag har jag provat olika tekniker för att motverka Frejas bitberoende. Eftersom hon är så orädd fungerar min röst och kroppskontakt mer triggande än motverkande. Mamma är bättre än jag; hon har "lugnande händer". Nåja! Jag skall nog också lära mig att skicka ut lugnande energi genom händerna. Jag kanske blir healer på köpet!
I övrigt har vi i dag åkt bil igen. Fortfarande gnällde Freja och försökte hoppa upp i knät så länge motorn var på. När vi stannade var hon återigen lugn och tittade mig stadigt i ögonen. I morgon cruisar vi runt kvarteret igen. När vi är i Norrbotten måste Freja behärska bilåkande och när vi kommer ner till Uppsala, ja, då är det mer buss som gäller.
I dag har jag också klippt klorna – det lilla som behövdes – samt kammat Freja. Jag fick hjälp med att hålla henne under tiden jag klippte. Det vore så tråkigt att skrämma upp henne genom att klippa i pulpan på ett så här tidigt stadie. Kamningen gick utan problem; jag gjorde det under tiden hon bet på ett presentsnöre.
Freja fortsätter ihärdigt att försöka locka Lucy till lek, men hon når inga stora framgångar. Lucy leker lite ibland, men så blir hon trött på det och visar hela tandköttet och tänderna därtill. Ibland säger hon åt ordentligt, men föga inverkar det på Freja. Kanske en sekund eller två, men sedan är lekinviterna igång igen. Jag bevakar dem alltid men lägger mig i så lite som möjligt. Jag tror att det bästa sättet att uppfostra en valp är att göra det ihop med en äldre, stabil och säker hund. Lucy har problem med sina tänder och har förlorat en del energi de senaste åren, men när hon får göra det hon tycker bäst om lyser hon upp. Även om hon tycker att Freja är en pina ibland (hon brukar titta på mig ömsom menade ömsom bedjande) märker jag att Lucy mår bra av detta. Hon är dessutom mycket mer tillgiven och följsam gentemot mig sedan valpen kom in i bilden.
Nu måste jag sätta punkt! Jag har hur mycket som helst att skriva om, men varje inlägg får inte bli en roman. På återseende!
Som ni kanske ser är en bit av tapeten avriven. Ni förstår vem marodören är, men tapeten är rätt ful. Det är värre om Freja går loss på våra tapeter i Uppsala. Vi bor ju faktiskt inte i hus..
Vi har övat mycket på kontakt och det ger verkligen resultat! Freja söker nu ögonkontakt så fort jag håller i matskålen samt när hon förstår att det är dressyr på gång. Nästa steg är att lägga en godis på golvet och hindra henne från att ta den tills dess hon tittar mig i ögonen. En bra grund för att sedan lära henne att stanna kvar på kommando, tänker jag.
Vi övar just nu på "ligg" som naturligtvis är svårare och mindre naturligt för en hund än att sätta sig ned. Vi har emellertid all tid i världen på oss att öva! I övrigt tycker jag mycket om att träna med klicker; något som är helt nytt för mig.
I går åkte vi bil runt kvarteret. Freja satt nere vid mina fötter. Eller, det var meningen att hon skulle göra det. Istället försökte hon ideligen att klättra upp därifrån med stora skräckslagna ögon. Vi hade Lucy med som lugnt låg och sov där bak och jag försökte att visa att det vi gjorde var helt naturligt. Det var dock inte förrän när motorn var av och det bara var vi kvar i bilen, som Freja satt lugnt och tittade på mig. Jag tror vi skall prova igen i dag.
Freja är den mest älskvärda lilla valpen man kan tänka sig. Jag tror att hon och hennes syskon har detta gemensamt, att de inte har någon stor blyghet som står i vägen när de undersöker och interagerar med sin omvärld. Otroligt kul!
I dag är min aussievalp som kallas Freja åtta veckor och tre dagar gammal. Jag träffade henne för första gången för tre dagar sedan hos uppfödaren Suzan (nikkitorpets.se) i Sundsvall. Där fick jag även bekanta mig med ytterligare sju valpar, deras mor Nikki samt tollaren Sigge som fick agera farbror till de små. Det var med andra ord full rulle hemma hos Suzan och hennes familj!
Jag tror att valpar i en kull om åtta automatiskt lär sig att kämpa för sin mat, uppmärksamhet från mor och uppfödare samt för sig själva. De första veckorna hos uppfödaren utgör således en bra grund för framtiden och skapar goda förutsättningar för fina och orädda hundar. Freja är ett gott exempel på detta. Hon blir sällan orolig eller rädd och har aldrig – inte ens första dagen hos mig – lämnat sin mat orörd.
Eftersom Freja är så tuff får vi träna på annat än bara miljö,- socialiserings och ensamhetsträning. Vad jag lägger vikt vid är kontakt med mig i varje givet ögonblick, respekt samt förståelse för vad ett nej betyder. Det sistnämnda är bland det svåraste. Ibland är det effektivare att ignorera henne när det blir för mycket än att säga till. Passivitetsträningen är också väldigt viktig.
Vad gäller vardagslydnaden som jag inlett lite försiktigt, är nästa utmaning att hon skall förstå vad "ligg" betyder. Vi använder klicker och Freja kan redan sitta, söka ögonkontakt samt komma när jag kallar. Vi tar små steg framåt; jag tycker att det viktigaste just nu är att etablera en god relation hund och matte emellan. Allt kommer bli lättare när Freja kan läsa av mig och vice versa.
Slutligen går rumsrensträningen som på räls. Enda gångerna det händer olyckor är i princip när vi är på väg ut. Ibland känns min unga valp äldre än vad hon är. Det skall bli helt underbart intressant att följa utvecklingen.
