hejafreja.blogg.se

I dag är det vår sjätte dag tillsammans. Vi har åkt bil för tredje gången (undantaget turen från Suzan till flygplatsen i Sundsvall) och den här gången gjorde Freja framsteg! Visst gnällde hon lite, inte mycket, men framför allt försökte hon inte att hoppa upp i mitt eller mammas knä. Jag anar att vi snart kommer att kunna åka runt i bilen utan svårigheter.

Vi har även gått en längre promenad (i kylan!) till min moster där vi spenderade några timmar. Lucy var också med. Jag såg till att begränsa Frejas utrymme till två rum. Efter att hon nosat runt lite satte jag henne intill mig och lugnade ner henne. Det finns inget mer stressande, för mig som matte, än två stirriga hundar i ett hus. Därför såg jag till att Freja varvade ner och en liten stund senare sov hon. När hon vaknade förundrades hon över sin spegelbild samt visade att hon ville göra sina behov utomhus.

Promenaden till moster gick ganska långsamt. Freja stannade ofta och satte sig på rumpan i snön. I det läget gör jag ingenting annat än visar med mitt kroppsspråk att det vi gör inte alls är konstigt och att jag vill gå vidare så fort hon är redo. Efter några minuters betänketid bruka Freja vilja gå igen. Jag använder Lucy som ett sorts lockbete och förebild, så hon får alltid gå nära oss. Promenaden hem gick som på räls. Freja travade bekymmerslöst ner i tunneln under Bergnäsbron till och med.

När hon drar i kopplet brukar jag stanna och visa att drag resulterar i stillastående. Jag vet inte säkert om det är den bästa taktiken, men jag tycker att det känns rimligare än att försöka locka henne närmare mig i tid och otid. Är det någon som har något bättre knep? Jag är idel öra!