hejafreja.blogg.se

Just nu sitter jag i telefonkö till en handläggare på Folksam. Jag vill få ut ersättning för veterinärkostnader och medicin. Det innebär alltid en nervös väntan när jag ringer till försäkringsbolaget. Dels har jag en benägenhet att fumla med telefonen så att samtalet bryts, och dels är jag nervös för att inte ha rätt kvitton och övriga uppgifter. Det ska nog gå bra.

Freja befinner sig som bekant i Luleå, och jag längtar efter henne varje dag, hela tiden. Det är sant att jag får tid till mig själv. Tid som går åt till plugg (nåja), ärenden som att fixa nya glasögon, ta blodprover, söka jobb och annat. Jag försöker också att få mer tid med mina kompisar. Trots detta har jag svårt av att njuta av min tomma lägenhet och all tid jag har över till att göra, tja, vad jag känner för. 

Det positiva i kråksången är att Freja, vad jag hör, mår mycket bättre. Antibiotikakuren verkar ha gjort sitt; eksemen är borta. Dessutom håller de på att trappa ner kortisonet och nästa vecka ska höfter och armbågar röntgas på det lilla djuret. Så liten är hon kanske inte, men för mig kommer hon alltid vara det. Nu har hon ätit allergifodret i fyra veckor och vi vet inte exakt vad det är som gör att hon mår bättre. Är det fodret, antibiotikan, kortisonet eller snötäcket som eliminerat allt vad gräs och pollen heter? Kanske är det att hon inte längre är "instängd" (vad hemskt det låter) i en lägenhet full med kvaster. Jag har ingen aning, men jag fokuserar på nuet och är glad att hon inte verkar lida mer. Vad som händer i framtiden kan jag omöjligt veta.

Positivt är det också att jag får ta hand om andra, härliga aussies. I går fick jag möjlighet att ta hand om Amber i några timmar. Vi gick ut i stadsskogen och bara vandrade runt, busade och hade det så där härligt som man alltid har det med en hund vid sin sida. I dag kommer en av Lovisas aussies och bor med mig över helgen. Jag ska passa på att ta bussen ut till klubben och vandra runt i Hågadalen. Det är ingenting jag gör ensam, utan hund.