Återigen dags för en uppdatering. Jag skriver via telefonen med kalla händer – alltså kan det bli lite osammanhängande .
Freja får nu kortison och atarax mot klådan. Jag schamponerar henne varannan eller var tredje dag och rengör såren med decivion eller motsvarande dagligen. Eksemen är inte längre fuktiga. Hon får aldrig tillfälle att bita på dem, vilket innebär att tratten är på nästan konstant när hon är inomhus. Eftersom det var en vecka sedan jag gav henne Stronghold bör den värsta klådan lägga sig nu.
När vi är ute och tratten är av spritter hon av energi; något som hon tar ut på stockar och pinnar i skogen. Hon kampar alltså. Det ser nästan maniskt ut, men jag låter det vara.
I morgon är det allmän rallylydnadsträning på klubben. Jag går om jag tror att hon klarar det. Om vi är där och det inte fungerar, kan jag åka hem igen.
Då är frågan om jag borde be om att Freja ska få lugnande hos veterinären. Det beror i och för sig på vilka åtgärder som ska vidtas, och jag hoppas på att det sker något ordentligt nu. Håret runt hennes hot spots ska väl rakas eller klippas bort, till exempel, och rakmaskinen är inte populär. Efter alla besök hos veterinären tycker jag att det är viktigt att avdramatisera hela upplevelsen för Freja.
Nu har hon dragit på sig hot spots på utsida lår samt baksida lår. Stackars hund - jag kan tänka mig att det gör ont. Tur, tur, tur att vi ska till veterinären i morgon. Inte för att det är någon angenäm upplevelse men jag vill få ordning på det här nu. Tratten verkar inte fungera tillfredsställande så jag har gjort den ett snäpp mindre. Det sista jag vill är att hon biter sönder sig ännu mer medan jag är borta två timmar i morgon bitti. Det smärtar mig, på insidan, att behöva se det här.
Det är söndag kväll och jag och Freja har just kommit in i lägenheten i Uppsala. Freja har varit i Stockholm fredag eftermiddag fram till söndag eftermiddag och jag kom dit lördag mitt på dagen. Det är mamma som har tagit hand om min hund dessa dagar och det är jag tacksam för. Freja mår bättre och bättre, eller snarare - såren och eksemen ser bättre ut. Dropparna (för att stoppa mjölkproduktionen) och kortisonsalvan håller på att ta slut, men vi ska ju tillbaka till Ultuna om två dagar.
Vi blir mer och mer övertygade om att det är skendräktigheten som är boven bakom mycket av det som händer med Freja just nu. Hon bonar, producerar mjölk (som bekant), är svullen om magen och hon äter dåligt. Det kan vara så att stressen i allt som händer i hennes kropp, hormonerna, har orsakat klådan. Kanske också i kombination med mjölken i spenarna. Vi kan inte vara säkra på det här, men det är min livlina. Jag tror inte att det här handlar om atopi. Det kan ha att göra med en överkänslighet för något, men jag tror inte att det är så farligt som vi har varit rädda för. En dag i taget nu.
Mamma gick en promenad med Freja och en väninna i Tyresö i dag. Freja hade tydligen burit sig illa åt och varit alldeles omöjligt uppe i stress. Jag känner inte igen det. Inte numera. Vet inte om det hade med omgivningen, mamma eller mammas kompis att göra. Kanske bara en reaktion på vad som händer i hennes egen kropp just nu. Nu när vi reste tillbaka till uppsala via buss, gång och tåg, gick allt mycket bra. Jag var lugn själv och jag upplevde att Freja snabbt slog sig till ro i de miljöer vi hamnade i. Ingen överdriven stress. Även här: en dag i taget.
Jag är otroligt trött i dag. Det är som att jag hela tiden processar hur det är med Freja nu, hur hon kommer att må längre fram, varför hon mår som hon gör och vad.jag.ska.göra för att hon ska bli frisk igen.
Freja är lite gnällig med tratten på men jag tycker ändå att hon tar det obekväma med ro. Hon vilar mest, men ibland sätter hon sig upp och knorrar lite.
Vi var i alla fall ute på Ultuna igen för att ta det där blodprovet. Om man vill se en aussie gå upp i stress får man gärna följa med mig och Freja till veterinären. Vi väntade i en stökig vänthall och fick sedan komma in och ta provet. Jag berättade att hela upplevelsen är traumatisk för Freja och vi började med att sätta henne upp på bordet, i samma position som i går. Skötaren förstod ganska snart att den positionen var ohållbar så det slutade med att Freja fick ligga på bordet medan jag höll i henne och skötaren skötte det andra. Synd att veterinären igår inte kom ihåg att göra så. När vi så hade lämnat rummet och Freja fått sitt lilla plåster, gick vi ut i väntrummet igen. Då, plötsligt, blev den stressade aussien ubytt till en lugn och följsam dito. Nu visste hon att allt var över och då finns väl ingen anledning till att tramsa runt?
Nej, Freja, det gör det inte. Oavsett vad vi gör eller vad vi har framför oss kan man faktiskt hitta det där lugnet, men Du är en väldigt förväntansfull hund. Förväntan leder till frustration och frustration leder till stress. Således är Du också en stressig hund - MEN - all stress kan inte kategoriseras som dålig. Dessutom finns det grader i stresshelvetet. Du blir bara kyligare och kyligare.
Efter Ultuna körde jag förbi Gottsunda för att gå på apoteket samt systembolaget. Det kändes lite läskigt att lämna henne i bilen medan jag utförde mina ärenden, men jag har ju sjäv bott i Gottsunda och inget ont hände mig under den tiden.
Nu är vi hemma och strax ska vi köra till klubben för rallylydnadskurs. Hoppas att allt går bra för oss. Haj.
Det är väl på sin plats att skriva om vad vi varit med om och blivit varse ute på Ultuna i dag.
Vi åkte dit på morgonen och fick komma in till veterinären bara några minuter efter det att vi satte oss i väntrummet. När veterinären (nå, veterinärstuderanden) ropade upp Frejas namn ställde jag mig upp, men det gjorde också en man med en katt i en bur. Det visade sig att katten också hette Freja. Det var roligt.
När vi kom in i undersökningsrummet gick vet.studenten igenom Freja samt ställde några standardfrågor till mig. Jag visade upp eksemen och vi pratade om vad som kunde vara orsaken bakom. Veterinären anslöt sedan och började med att skrapa eksemen för att titta om det kunde vara skabb. Vi lämnades ensamma medan de undersökte proverna och Freja var orolig och gnällig. De kom sedan tillbaka för att tala om att Freja inte har skabb, men att det måste tas ett blodprov för att helt utesluta detta. Att ta blodprov på Freja visade sig vara ett helvete, som man säger, och vi ska tillbaka för att upprepa proceduren i morgon eftersom dagens blodprov kom bort. Kul.
Summan av kardemumman var att Freja har mjölk i sina spenar, vilket kan vara en orsak till klådan, och att vi ska behandla detta samt smörja in en kortisonsalva för att lindra obehaget. Vi fick också med oss en tratt.
Mest troligt (men jag väljer att inte tro på något innan motsatsen bevisats) handlar det om en allergi av något slag. Vi ska tillbaka den 24e för uppföljning. Jag väljer att inte spekulera mer i detta innan jag vet mer.
Det viktigaste för mig är att Freja i övrigt är vid god vigör och sitt vanliga jag. Hon har samma energi, samma leklust, samma träningslust och samma uppmärksamhet som alltid. Så länge hon är pigg oroar jag mig inte. Det kommer att bli bra; det är jag övertygad om.
Läget känns genast mer kritiskt. Jag har tittat till hennes mage, lår, ben och undersidan av svansen. Slutsatsen blir, med vetskapen om att hon kliar och biter nästan konstant nu, att jag måste åka in akut i morgon bitti. De hade inga tider att ge mig innan den 24e, då jag ju ska dit för att träffa en veterinär som visserligen inte är hudspecialist men tydligen väl insatt i ämnet. Det känns olustigt att lämna henne ensam i eftermiddag medan jag är i skolan. Jag är ordentligt orolig för henne nu. Vad kan det vara? Tänk om hon är allergisk? Har vi en lång period av prover och behandlingar framför oss (som skulle ruinera mig)? Jag hoppas verkligen att det här är något tillfälligt. Jag vill att Freja ska behandlas med kortison och att hon får en tratt, och jag vill ha problemet diagnostiserat. Jag ska gå ut med henne nu. Håller jag henne sysselsatt varken kliar eller biter hon. Inomhus är det plågsamt att se henne.
Det eviga kliandet och bitandet fortsätter. Jag blev så frustrerad tidigare att jag smorde in aloe vera över det irriterade området och lindade en strumpbyxa om benet (eftersom det är framför allt där hon biter). Otroligt nog störde detta inte alls Freja. Vanligtvis slickar hon bort all kräm men den här gången kanske den fick verka litegrann.
Lite senare upptäckte jag en fästing som satt på hennes hals. Det förklarade åtminstone varför hon kliade sig på halsen.
Jag fortsätter att tillsätta omega-3 i maten, dagligen. Jag tror att jag ska köra till Ultuna och köpa skonfodret som hon åt tidigare. Man kan ju inte vara säker på vad det är som utlöser klådan, men jag har inte gett henne något nytt i matväg sedan vi kom till Uppsala. Däremot tycker jag inte att det foder jag ger henne nu har varit bra för hennes mage så jag tycker att jag lika gärna kan prova andra alternativ.
Jag inbillar mig att hon nyser mer nu. Det är naturligtvis troligt att det handlar om just inbillning, men jag skriver om saken här så att jag kommer ihåg det senare.
Vi angriper problemet med full kraft. Schamponeringen kanske inte blir enkel att utföra men jag duschade henne nyligen, utan schampo, och det gick bra. Fierce!
Freja har fått en bur och även ett nytt halsband. I övrigt är det inte särskilt bra med henne. Mamma är lur på att hon har den kroniska sjukdomen atopi. Sjukdomen innebär att hunden får allergiska utbrott och klåda genom livet. Symtomen går att lindra på olika sätt och såren och klådan kan återkomma fler eller färre gånger per år. Jag hoppas naturligtvis att hon inte är en allergisk hund och att klådan är tillfällig men jag vet att jag måste ta det på allvar. Jag tror inte heller att hon känner sig helt frisk; hon biter ju sönder sin hud. Jag ringer Ultunaveterinärerna i morgon.
Vi tog oss i kragen och köpte en fin bur av ett härligt par som bor nära brukshundklubben. De hjälpte mig att förankra buren genom att fästa spännband i de öglor jag hittade i bilen tidigare i dag. Nu sitter den som den ska utan att skramla medan jag kör. Freja är naturligtvis inte förtjust i den men det kommer. Jag är så glad att jag köpte den! Jag prutade till halva priset av vad den kostade som ny vilket blev 1700 kronor.
När vi kom hem kände jag mig rastlös så vi tog en joggingtur i stadsskogen. 40 minuter. Jag får korrigera Freja ibland när hon springer på fel sida, hamnar framför mina fötter eller stannar för att syssla med något annat. Naturligtvis får hon inte heller hoppa på människor som vi möter. Jag tycker att både hon och jag blir bättre på att springa tillsammans. Vi mår båda bra efteråt och jag tror att vi båda rör oss i vårt rätta element.
I dag har vi varit vid klubben och gått en promenad i den vackra Hågadalen. Camilla var med och solen sken så vackert. Vilken fantastisk brittsommar det har varit.
Efter promenaden gick vi till ena träningsplanen i den gassande solen. Det var agilitytävling på nedre planen och jag och Freja tränade litegrann innan vi satte oss bredvid Camilla och tittade på hundarna. Freja var loj i värmen så vi tränade bara en kort stund. Freja låg och lät sig klappas bredvid Camilla. Jag är glad att hon är bekväm nog att gosa med människor hon inte känner särskilt bra; hon var lika snäll med Malin i förrgår.
Vi körde sedan hem och jag fick hjälp av Camilla att bära ner vinterdäcken till förrådet. Det är nu dags att skaffa en bur till bilen, men jag tycker att det är svårt att veta vilken sort jag ska välja. Jag förstår att jag behöver mäta utrymmet i bilen.
Vi ska ta det lugnt resten av dagen. Om vi orkar kanske vi tar en joggingtur i kväll. Freja fick ordentligt med motion på vår promenad med Camilla.
Jag ska återuppta bloggen nu när det börjar bli höst. Visserligen är vädret högsommarlikt, men det är dags att börja tänka höst och inte sommar.
I går var jag och Freja ute och joggade och på kvällen gjorde vi en utflykt till Svartbäcken och min kompis Malin. Vi tog bussen – dels för att jag ville ta ett glas vin och dels för att vi aldrig kan träna för mycket bussåkande. Hela proceduren är stressande för Freja. Inte alls lika mycket som förr, men fortfarande. Kör det förbi en buss vädrar hon efter den, när vi står och väntar på busshållplatsen är hon fylld av förväntan och när vi kliver på bussen är det som att släppa in en kopplad tiger. Hon är så stark numera, att jag flyger som en vante om jag inte är beredd. På bussresan till Svartbäcken satt vi bredvid en gullig kvinna helt klädd i vitt (mycket olämpligt i närheten av en lite större hund) som lugnt satt och klappade en stressad Freja hela vägen. Jag tycker att Freja skötte sig bra, men när vi klev av bussen gick vi och satte oss för att göra ingenting en liten stund. Hon trodde ju att något superhäftigt skulle hända när vi kom fram. Därefter gick vi vidare.
Malin är mycket förtjust i Freja och vad jag har hört har hennes sambo god hand med hundar. Det verkar som att de kan tänka sig att ta hand om Freja när jag vill hitta på något på egen hand. Det kan röra sig om bara en middag och utgång med en god vän eller en tripp till Stockholm över dagen.
Vi hade i alla fall en trevlig kväll hos Malin och var trötta när vi kom hem strax innan midnatt. I dag har vi bara vilat båda två. Det är nu framåt kvällen Freja vaknar till och leker med alla sina leksaker (och mina trasmattor) på samma gång.
