hejafreja.blogg.se

Det finns naturligtvis mycket mer att skriva om vad gäller vår vardag, men jag vill skifta fokus än en gång och berätta lite om hur vi tränar just nu. 

Sök 

Vi är med i en sökgrupp som träffas någon lördag eller söndag i månaden. Vi har dels tränat att få henne att springa ut efter en figurant som hon sett gå ut i skogen, dels vindövningar. Jag är mycket oerfaren men tycker att hon ser ut att använda nosen högt och fint. Jag trodde nog att hon skulle spåra mer eftersom vi tränat så mycket spår innan, men det går bra. Jag förser figuranterna med påsar med hennes foder blandat med renkött som de matar henne med löpande medan jag går fram för att hämta henne. Det är för att hon ska stanna kvar där och inte springa tillbaka till mig direkt. Hon har som bekant inga problem med människor och verkar inte tycka att det är obehagligt att springa fram till en vilt främmande person. Hon vet ju dessutom vid det här laget att det utlovas härlig belöning om hon stannar kvar. Söket går sammanfattningsvis bra och är roligt. Det tar mycket tid i anspråk, dock, vilket är lite tråkigt för mig som kan behöva plugga på helgerna.

Spår
Jag har spårat med Freja sedan hon var riktigt liten. För oss har det varit den ultimata träningen eftersom det kräver koncentration och noggrannhet. Framför allt kommer det så naturligt för Freja. Jag tror att det är en av de bästa sakerna hon vet. Marie introducerade oss för hårda spår tidigt. Jag älskar hårda spår. När vi går promenader i kvarteret brukar jag sätta Freja ner någonstans (hon sitter numera kvar, utan att vara fastknuten i kopplet) och lägga ett godisspår i gräs/på grus/i sand/på asfalt. Det behöver inte vara långt och framför allt krävs ingen liggtid. Sedan går vi det spåret tillsammans i fem till tio minuter. Jag tycker att hon har blivit mycket mer noggrann i skogsspåren också, kanske tack vare de hårda spåren. Jag har börjat lägga ut fler pinnar i spåren och hon kommer oftast med dem till mig utan att tveka. Förut har hon helst velat fortsätta spåra, bara för att det är så roligt. Jag lägger många vinklar i hennes spår, för att hon ska vara noggrann och för att det inte ska gå för fort. Det går strålande. Jag är mycket stolt! Jag tycker också att spårande är det som gör Freja mest nöjd och trött efteråt. Det är hennes grej.

Lydnad
Vi jobbar på med momenten i lydnadsklass 1. Jag vet inte när vi började tycka att det var roligt, men vi är numera samkörda och jag är glad att se att Freja gärna jobbar "ihop" med mig också. Jag behöver öva på att belöna mer sällan. Det ska jag faktiskt börja med redan nu, för hon känner till momenten och kan behöva förbättra sin uthållighet. Vi har precis börjat öva på platsliggningen (ensamma). Jag har överlag varit alldeles för dålig på att träna stadga med Freja men även där har hon blivit bättre, även om hon är en envis typ som gärna bestämmer själv om hon ska sitta eller inte. Jag skulle behöva hjälp med att få henne att förstå att hon måste anpassa sin bakdel så att hon går och sitter rätt vid min sida, men annars tycker jag att alla moment ser bra ut. 

 

Mål 
Jag har inga tävlingsambitioner. Freja äter som sagt kortison. Förresten, visst vore det roligt att tävla, men jag har varit dålig på organiserad träning och har dessutom mycket dåliga tävlingsnerver. Jag skulle helst se att någon annan tävlade med Freja. I sådana fall vore det jätteroligt att tävlingsträna! 

I övrigt ska jag, som jag skrev, börja träna lydnaden mer organiserat med färre belöningar och några moment efter varandra. Jag ska också ta mig ner till klubben på onsdagsträningarna för att få ordentlig störning. Vad gäller sök och spår vill jag bara träna på. För mig finns det inget härligare än att vara i skogen och träna, oavsett vad vi tränar. Det är livskvalitet för mig, och för min hund.

Tack Marie för att du påminde mig om att jag har en blogg. Jag skall bestämt börja skriva igen; det finns bara fördelar med att dokumentera allt som går att dokumentera. 

 

Vi har gått in i april 2015. Jag har "hyposensibiliserat" freja sedan november 2014 och har ännu inte sett något resultat. Jag vägrar försöka sänka kortisondosen igen förrän om några månader. Den här hunden har lidit nog, så ytterligare experiment får vänta. Samma sak gäller födoämnesallergin och eventuella "provokationer" jag skall genomföra. Freja äter nu ett "helallergifoder". Ett alternativ vore att ge henne ett foder innehållande två eller tre födoämnen hon tål, till exempel kyckling och ris. För att fastställa vad det är hon reagerar på måste jag prova mig fram genom att, till exempel, ge henne kyckling i tre veckor och se om hon mår sämre eller inte reagerar alls. Jag drar mig för att göra detta, som jag skrev, för att jag inte vill utsätta henne för mer klåda och sår. 

 

"Mer" skriver jag, men i själva verket tror jag inte att Freja lider av någon klåda att tala om numera. Hon har visserligen lite sår på magen av och till, men hon verkar oftast oberörd av det. Jag vet att det är kortisonet som gör hennes liv drägligt och jag är tacksam för det. 

Övrig behandling ser ut som följer:
Jag ser till att schamponera Freja med klorhexidinschampo någon dag i veckan. Oftare om hon har sår. Jag punktmarkerar även enstaka sår med klorhexidin på rondell. Förutom det smörjer jag ibland in en eller två av hennes spenar med babysalva eftersom de gärna blir inverterade vilket kan leda till obehag. Ibland sprayar jag lite balsam i pälsen om hon ser torr ut.  

Den stora utmaningen är att försöka hindra henne från att dammsuga varenda gräsmatta och grusväg i jakt på matrester och annat skräp. Jag tror även att hon gillar gräsfrön och sådant där som kommer om våren. Kanske tycker hon att hon får en alltför ensidig kost, och det kan ingen klandra henne för. Freja, om du bara visste hur mycket oro och stress du utsätter din matte för varenda dag. Och Sofia, jag önskar att du kunde få känna hur Freja känner så att du kunde hjälpa henne på bästa sätt. Attans, att hundar inte kan prata. 

 

Fortsättning följer.