hejafreja.blogg.se

Det finns naturligtvis mycket mer att skriva om vad gäller vår vardag, men jag vill skifta fokus än en gång och berätta lite om hur vi tränar just nu. 

Sök 

Vi är med i en sökgrupp som träffas någon lördag eller söndag i månaden. Vi har dels tränat att få henne att springa ut efter en figurant som hon sett gå ut i skogen, dels vindövningar. Jag är mycket oerfaren men tycker att hon ser ut att använda nosen högt och fint. Jag trodde nog att hon skulle spåra mer eftersom vi tränat så mycket spår innan, men det går bra. Jag förser figuranterna med påsar med hennes foder blandat med renkött som de matar henne med löpande medan jag går fram för att hämta henne. Det är för att hon ska stanna kvar där och inte springa tillbaka till mig direkt. Hon har som bekant inga problem med människor och verkar inte tycka att det är obehagligt att springa fram till en vilt främmande person. Hon vet ju dessutom vid det här laget att det utlovas härlig belöning om hon stannar kvar. Söket går sammanfattningsvis bra och är roligt. Det tar mycket tid i anspråk, dock, vilket är lite tråkigt för mig som kan behöva plugga på helgerna.

Spår
Jag har spårat med Freja sedan hon var riktigt liten. För oss har det varit den ultimata träningen eftersom det kräver koncentration och noggrannhet. Framför allt kommer det så naturligt för Freja. Jag tror att det är en av de bästa sakerna hon vet. Marie introducerade oss för hårda spår tidigt. Jag älskar hårda spår. När vi går promenader i kvarteret brukar jag sätta Freja ner någonstans (hon sitter numera kvar, utan att vara fastknuten i kopplet) och lägga ett godisspår i gräs/på grus/i sand/på asfalt. Det behöver inte vara långt och framför allt krävs ingen liggtid. Sedan går vi det spåret tillsammans i fem till tio minuter. Jag tycker att hon har blivit mycket mer noggrann i skogsspåren också, kanske tack vare de hårda spåren. Jag har börjat lägga ut fler pinnar i spåren och hon kommer oftast med dem till mig utan att tveka. Förut har hon helst velat fortsätta spåra, bara för att det är så roligt. Jag lägger många vinklar i hennes spår, för att hon ska vara noggrann och för att det inte ska gå för fort. Det går strålande. Jag är mycket stolt! Jag tycker också att spårande är det som gör Freja mest nöjd och trött efteråt. Det är hennes grej.

Lydnad
Vi jobbar på med momenten i lydnadsklass 1. Jag vet inte när vi började tycka att det var roligt, men vi är numera samkörda och jag är glad att se att Freja gärna jobbar "ihop" med mig också. Jag behöver öva på att belöna mer sällan. Det ska jag faktiskt börja med redan nu, för hon känner till momenten och kan behöva förbättra sin uthållighet. Vi har precis börjat öva på platsliggningen (ensamma). Jag har överlag varit alldeles för dålig på att träna stadga med Freja men även där har hon blivit bättre, även om hon är en envis typ som gärna bestämmer själv om hon ska sitta eller inte. Jag skulle behöva hjälp med att få henne att förstå att hon måste anpassa sin bakdel så att hon går och sitter rätt vid min sida, men annars tycker jag att alla moment ser bra ut. 

 

Mål 
Jag har inga tävlingsambitioner. Freja äter som sagt kortison. Förresten, visst vore det roligt att tävla, men jag har varit dålig på organiserad träning och har dessutom mycket dåliga tävlingsnerver. Jag skulle helst se att någon annan tävlade med Freja. I sådana fall vore det jätteroligt att tävlingsträna! 

I övrigt ska jag, som jag skrev, börja träna lydnaden mer organiserat med färre belöningar och några moment efter varandra. Jag ska också ta mig ner till klubben på onsdagsträningarna för att få ordentlig störning. Vad gäller sök och spår vill jag bara träna på. För mig finns det inget härligare än att vara i skogen och träna, oavsett vad vi tränar. Det är livskvalitet för mig, och för min hund.

Tack Marie för att du påminde mig om att jag har en blogg. Jag skall bestämt börja skriva igen; det finns bara fördelar med att dokumentera allt som går att dokumentera. 

 

Vi har gått in i april 2015. Jag har "hyposensibiliserat" freja sedan november 2014 och har ännu inte sett något resultat. Jag vägrar försöka sänka kortisondosen igen förrän om några månader. Den här hunden har lidit nog, så ytterligare experiment får vänta. Samma sak gäller födoämnesallergin och eventuella "provokationer" jag skall genomföra. Freja äter nu ett "helallergifoder". Ett alternativ vore att ge henne ett foder innehållande två eller tre födoämnen hon tål, till exempel kyckling och ris. För att fastställa vad det är hon reagerar på måste jag prova mig fram genom att, till exempel, ge henne kyckling i tre veckor och se om hon mår sämre eller inte reagerar alls. Jag drar mig för att göra detta, som jag skrev, för att jag inte vill utsätta henne för mer klåda och sår. 

 

"Mer" skriver jag, men i själva verket tror jag inte att Freja lider av någon klåda att tala om numera. Hon har visserligen lite sår på magen av och till, men hon verkar oftast oberörd av det. Jag vet att det är kortisonet som gör hennes liv drägligt och jag är tacksam för det. 

Övrig behandling ser ut som följer:
Jag ser till att schamponera Freja med klorhexidinschampo någon dag i veckan. Oftare om hon har sår. Jag punktmarkerar även enstaka sår med klorhexidin på rondell. Förutom det smörjer jag ibland in en eller två av hennes spenar med babysalva eftersom de gärna blir inverterade vilket kan leda till obehag. Ibland sprayar jag lite balsam i pälsen om hon ser torr ut.  

Den stora utmaningen är att försöka hindra henne från att dammsuga varenda gräsmatta och grusväg i jakt på matrester och annat skräp. Jag tror även att hon gillar gräsfrön och sådant där som kommer om våren. Kanske tycker hon att hon får en alltför ensidig kost, och det kan ingen klandra henne för. Freja, om du bara visste hur mycket oro och stress du utsätter din matte för varenda dag. Och Sofia, jag önskar att du kunde få känna hur Freja känner så att du kunde hjälpa henne på bästa sätt. Attans, att hundar inte kan prata. 

 

Fortsättning följer. 

Just nu sitter jag i telefonkö till en handläggare på Folksam. Jag vill få ut ersättning för veterinärkostnader och medicin. Det innebär alltid en nervös väntan när jag ringer till försäkringsbolaget. Dels har jag en benägenhet att fumla med telefonen så att samtalet bryts, och dels är jag nervös för att inte ha rätt kvitton och övriga uppgifter. Det ska nog gå bra.

Freja befinner sig som bekant i Luleå, och jag längtar efter henne varje dag, hela tiden. Det är sant att jag får tid till mig själv. Tid som går åt till plugg (nåja), ärenden som att fixa nya glasögon, ta blodprover, söka jobb och annat. Jag försöker också att få mer tid med mina kompisar. Trots detta har jag svårt av att njuta av min tomma lägenhet och all tid jag har över till att göra, tja, vad jag känner för. 

Det positiva i kråksången är att Freja, vad jag hör, mår mycket bättre. Antibiotikakuren verkar ha gjort sitt; eksemen är borta. Dessutom håller de på att trappa ner kortisonet och nästa vecka ska höfter och armbågar röntgas på det lilla djuret. Så liten är hon kanske inte, men för mig kommer hon alltid vara det. Nu har hon ätit allergifodret i fyra veckor och vi vet inte exakt vad det är som gör att hon mår bättre. Är det fodret, antibiotikan, kortisonet eller snötäcket som eliminerat allt vad gräs och pollen heter? Kanske är det att hon inte längre är "instängd" (vad hemskt det låter) i en lägenhet full med kvaster. Jag har ingen aning, men jag fokuserar på nuet och är glad att hon inte verkar lida mer. Vad som händer i framtiden kan jag omöjligt veta.

Positivt är det också att jag får ta hand om andra, härliga aussies. I går fick jag möjlighet att ta hand om Amber i några timmar. Vi gick ut i stadsskogen och bara vandrade runt, busade och hade det så där härligt som man alltid har det med en hund vid sin sida. I dag kommer en av Lovisas aussies och bor med mig över helgen. Jag ska passa på att ta bussen ut till klubben och vandra runt i Hågadalen. Det är ingenting jag gör ensam, utan hund.

Nu är Freja på väg upp till Luleå. Jag känner mig tom och ledsen, men också glad eftersom hon kommer att bli väl omhändertagen. Vi har bestämt att hon ska tas om hand av min moster med familj, och mamma när hon kan. Jag ska se till att allergiutredningen tas upp av veterinärkliniken i stan och så ska jag prata med veterinären på Ultuna om hur vi ska fortskrida i övrigt. Veterinären tror att hon kan ha ont någonstans, men vi vet ingenting säkert. 

 

Den kommande tiden har jag väldigt mycket i skolan, och jag vill inte lämna en sjuk Freja hemma så mycket. Hon stannar i Luleå i en och en halv månad, om allt går bra. Freja kommer att ha det jättebra, men jag själv får tampas med saknaden. 

Fortsättning följer. 

Jag har fått låna en bur som hon får ligga i om natten eller annars. Det finns inget annat sätt att få henne att slappna av. Jag har svårt att tro att hon ens sover ordentligt på natten eller under dagen när det är tänkt att hon ska vila. 

I dag känner jag mig sjuk. Det fungerar liksom inte om jag är sjuk därför att då kan jag inte ta mig ut med henne. Även om jag vet att hon aldrig finner ro – oavsett hur långt vi går eller hur mycket hon springer, är det förstås så att hon behöver sin motion. Jag kan inte lämna bort henne till min kompis som erbjuder sig därför att jag inte tror att hon skulle kunna hantera Freja. Det betyder att jag är helt låst. Sjuk, belastad med plugg samt fast med en hund som mår dåligt. 

I morse när jag vaknade upptäckte jag att sladden till min datorladdare var trasig. Jag hade en deadline klockan tolv då jag var tvungen att skicka in ett arbete, och där satt jag, utan dator och med en skrikande hund ute i hallen. Panik. 800 kronor fattigare sitter jag nu här med migrän och undrar hur länge till jag måste tänka positivt utan att få någon positivitet tillbaka.  

Jag har alltså fått beskedet att Freja är en allergisk hund. Med det menas att hon har en allergi mot en eller flera saker i omgivningen. Utredningen börjar alltid med att man ger hunden ett sorts allergifoder i åtta veckor. Under den tiden får hunden inte äta något annat, med undantag för morötter, osaltade riskakor och druvsocker. När de åtta veckorna har passerat gör man en provokation. Provokationen innebär att man ger hunden annat foder, godis, ben och allt man kan tänka sig – bara för att se om hunden blir sämre eller mår likadant som innan. Provokationen pågår i två veckor. Om Freja nu skulle visa sig må helt bra efter åtta veckor kan jag pusta ut. Om inte måste man utreda vidare. 

När jag nu har tvingats släppa mitt hopp om skabb trevar jag efter nästa, mest skonsamma, alternativ. Därför väljer jag att tro att Freja har en foderallergi. Bara. Inte kvalster. Inte pollen. Inte gräs. Om hon ändå skulle vara allergisk mot något i omgivningen hoppas jag att det är är ett årstidsbundet allergen. Kvalster står alltså sist på listan av tänkbara alternativ. Bara därför är det säkert kvalster. Han där uppe har inte direkt varit på min sida på sistone. 

Freja behandlas nu med antibiotika i tre veckor. Hon får även kortisonspray en gång om dagen. Dessutom rengör jag de mest irriterade områdena med decivion två gånger om dagen. Antibakteriellt schampo en gång i veckan. 

I dag har jag varit och köpt munkorg åt henne. På det viset kan jag ha henne lös utan att behöva oroa mig för att hon hittar något att äta. Tack morfar för idén!  Vi åkte först till en djuraffär i Boländerna och provade några varianter. Ingen av dem var riktigt bra. Därför körde vi till Brukshundcenter i Fyrislund och där hittade vi en fin munkorg som jag tror att vi ska behålla. Den är i stål och har vad man kan kalla ett litet plastfilter längst fram så att Freja omöjligt ska kunna äta upp något. Jag tror dessutom att den är svår för henne att krafsa av sig, men vi har förstås ändå inlett ett "gilla munkorgen"- projekt. 

Jag sa till veterinären att det enda jag vill just nu är att Freja ska slippa besväras av klådan. Hennes problem går ut över oss båda. Jag har lika svårt som hon har att finna ro. På nätterna skäller hon så att jag vaknar upp, rosenrasande. 

Det som imponerar mig mest är den stoiskhet Freja visar upp. Trots att hon är så besvärad av sina krämpor har hon en otrolig livslust och träningslust i synnerhet. Det är min hund det! 

För att trösta mig själv – och tröst behöver jag – köpte jag en lydnadsväst till mig själv. På Brukshundcenter kostar den 849 kronor men jag hittade den på internet för 549 kronor inklusive frakt. Nu vill jag bara ha ett par röda Fjällrävenbyxor, en fjällryggsäck och ett par fina örhängen. I födelsedagspresent alltså. Återkommer om jag kommer på något mer. 

Alla tre lekte fint ihop. Jag började med att låta Freja leka med en i taget och det visade sig sedan att alla tre lekte fint ihop. Kul att se! 

I går gick vi ute på fälten i den del av Hågadalen som gränsar till Flogsta. Eftersom vädret var särdeles fint (och särskilt för att vi nu befinner oss mitten av oktober) var vi knappast ensamma ute. Jag hade Freja lös och ropade in henne när det kom andra hundar och större sällskap med människor. Hon sprang varken efter cyklister eller joggande personer. När vi mötte ett sällskap med barn och vuxna sades det till barnen att det där var en riktigt lydig hund. Det gjorde mig glad. 

Camilla tyckte att Freja är som en helt annan hund nu jämfört med för några månader sedan. Det gjorde mig också glad. 

Jag har slutat att ge henne kortison. Veterinären sa att det gick bra. Jag vägrar att avanmäla oss från MH:t i det här läget. Blir det sämre – absolut, men inte nu. Vaccinationen kan vänta till efter testet. Hoppas nu att det inte finns en lättare kvalsterallergi bakom alltihop. Jag ger inte upp. Jag gjorde det inte när det var som värst och jag gör det inte nu. Tankekraften gjorde att jag kom in på nation i fredags, utan giltigt nationskort. Den kan bära oss genom det här också. 

Ibland tänker jag tillbaka på den laglösa frizon som Flogsta höghus utgör. 

På kvällspromenaden blev jag stoppad av en man i övre medelåldern. Han sa att han hade sett mig rasta hunden på gräsplätten som finns alldeles utanför min port och att det inte är okej därför att det är föreningens gräsmatta där barn ska leka och så vidare. Jag förklarade att när vi är på väg ut på promenad kissar hon på gräsmattan, längst ut närmast gångvägen. Jag sa att det knappast kan skada någon. Han menade att vi får välja att gå någon annan väg eftersom gräsmattan ska vara fri från sånt hundar gör ifrån sig. Jag sa att urin är svårt att plocka upp. Han avslutade konversationen med att säga: "Skulle du tycka om att jag gick och pissade på din dörr eller?"

 

Och så vände han mig ryggen. 

 

Hur kommer det sig att det finns en medlem i min bostadsrättsförening (eller i den bostadsrättsförening vars ena hus delar gräsmatta med mitt hus) som uttrycker sig på ett sådant sätt, för att jag ger svar på tal?

 

Jag känner spontant att den medlemmen är en oförskämd gubbjävel som borde hålla sig borta från mig.

Som jag har skrivit tidigare har jag nu fått Freja tillbaka. Min hund. Min glada och mentalt stabila hund. Det är återigen en lycka att vara matte. 

Inga utbrott, bara lagom mycket kamp, lugn utan oro. Det verkar som om kortisonet lindrar klådan. Naturligtvis mår Freja bättre nu; både kroppsligt och mentalt. 

Träningen går jättebra. Promenaderna är underbara. Min HUND är underbar. Nu återstår det bara att kolla upp möjligheterna till att genomföra MH utan "dopad" hund. Jag har inte tänkt tillräckligt på det, uppenbarligen. 

I dag fick hon sin andra av tre doser Stronghold. Den sista dosen får hon på sin födelsedag, den 22 oktober. Apropå doser ska hon få ettårsvaccinet någon gång i oktober. Jag funderar på att köra ner till Ekeby Djurpraktik och få det gjort så fort som möjligt. Då slipper jag tänka mer på det. 

Jag upptäckte precis att min hund är smällfet. Med anledning av "recent events" och det faktum att hon inte brukar pendla så mycket i vikt, har jag glömt bort att hålla koll. När de äter kortison blir de ju mer hungriga. Kanske samlar de också på sig mer vätska? Vad vet jag. Hon dricker i alla fall som om hon vägde 50 kilo och överhettad, men det är ju bra. 

 

I övrigt har jag en mycket lugnare och mer harmonisk hund hemma. Hon gillar att mysa, hålla hand och bara gå vid min sida och titta upp på mig när vi promenerar. I vissa fall måste hon dock avvika för att undersöka andra saker som till exempel hundar, konstiga lukter och människor som lurar ute när det är mörkt. Dessutom tycker jag att kamplusten har minskat, tack och lov. 

Då får vi fokusera på bantning nu då.