Freja lider återigen av klåda eller smärta och är orolig och olik sig själv. Vi provar därför kortison igen. Den 15e november har vi fått tid hos en dermatolog för att utröna om det handlar om allergi eller något annat. Kanske både allergi och något annat.
Jag har fått låna en bur som hon får ligga i om natten eller annars. Det finns inget annat sätt att få henne att slappna av. Jag har svårt att tro att hon ens sover ordentligt på natten eller under dagen när det är tänkt att hon ska vila.
I dag känner jag mig sjuk. Det fungerar liksom inte om jag är sjuk därför att då kan jag inte ta mig ut med henne. Även om jag vet att hon aldrig finner ro – oavsett hur långt vi går eller hur mycket hon springer, är det förstås så att hon behöver sin motion. Jag kan inte lämna bort henne till min kompis som erbjuder sig därför att jag inte tror att hon skulle kunna hantera Freja. Det betyder att jag är helt låst. Sjuk, belastad med plugg samt fast med en hund som mår dåligt.
I morse när jag vaknade upptäckte jag att sladden till min datorladdare var trasig. Jag hade en deadline klockan tolv då jag var tvungen att skicka in ett arbete, och där satt jag, utan dator och med en skrikande hund ute i hallen. Panik. 800 kronor fattigare sitter jag nu här med migrän och undrar hur länge till jag måste tänka positivt utan att få någon positivitet tillbaka.
Jag har ingen lust att skriva något eftersom allt känns extra jobbigt nu. Jobbigare än de senaste nästan två månaderna och den tiden har varit JOBBIG.
Jag har alltså fått beskedet att Freja är en allergisk hund. Med det menas att hon har en allergi mot en eller flera saker i omgivningen. Utredningen börjar alltid med att man ger hunden ett sorts allergifoder i åtta veckor. Under den tiden får hunden inte äta något annat, med undantag för morötter, osaltade riskakor och druvsocker. När de åtta veckorna har passerat gör man en provokation. Provokationen innebär att man ger hunden annat foder, godis, ben och allt man kan tänka sig – bara för att se om hunden blir sämre eller mår likadant som innan. Provokationen pågår i två veckor. Om Freja nu skulle visa sig må helt bra efter åtta veckor kan jag pusta ut. Om inte måste man utreda vidare.
När jag nu har tvingats släppa mitt hopp om skabb trevar jag efter nästa, mest skonsamma, alternativ. Därför väljer jag att tro att Freja har en foderallergi. Bara. Inte kvalster. Inte pollen. Inte gräs. Om hon ändå skulle vara allergisk mot något i omgivningen hoppas jag att det är är ett årstidsbundet allergen. Kvalster står alltså sist på listan av tänkbara alternativ. Bara därför är det säkert kvalster. Han där uppe har inte direkt varit på min sida på sistone.
Freja behandlas nu med antibiotika i tre veckor. Hon får även kortisonspray en gång om dagen. Dessutom rengör jag de mest irriterade områdena med decivion två gånger om dagen. Antibakteriellt schampo en gång i veckan.
I dag har jag varit och köpt munkorg åt henne. På det viset kan jag ha henne lös utan att behöva oroa mig för att hon hittar något att äta. Tack morfar för idén! Vi åkte först till en djuraffär i Boländerna och provade några varianter. Ingen av dem var riktigt bra. Därför körde vi till Brukshundcenter i Fyrislund och där hittade vi en fin munkorg som jag tror att vi ska behålla. Den är i stål och har vad man kan kalla ett litet plastfilter längst fram så att Freja omöjligt ska kunna äta upp något. Jag tror dessutom att den är svår för henne att krafsa av sig, men vi har förstås ändå inlett ett "gilla munkorgen"- projekt.
Jag sa till veterinären att det enda jag vill just nu är att Freja ska slippa besväras av klådan. Hennes problem går ut över oss båda. Jag har lika svårt som hon har att finna ro. På nätterna skäller hon så att jag vaknar upp, rosenrasande.
Det som imponerar mig mest är den stoiskhet Freja visar upp. Trots att hon är så besvärad av sina krämpor har hon en otrolig livslust och träningslust i synnerhet. Det är min hund det!
För att trösta mig själv – och tröst behöver jag – köpte jag en lydnadsväst till mig själv. På Brukshundcenter kostar den 849 kronor men jag hittade den på internet för 549 kronor inklusive frakt. Nu vill jag bara ha ett par röda Fjällrävenbyxor, en fjällryggsäck och ett par fina örhängen. I födelsedagspresent alltså. Återkommer om jag kommer på något mer.
I dag har vi träffat damen till höger i bild samt en collie/schäfer- blandning. Båda tillhör samma matte och min vän Malin med pojkvän tar hand om hundarna några dagar i veckan.
Alla tre lekte fint ihop. Jag började med att låta Freja leka med en i taget och det visade sig sedan att alla tre lekte fint ihop. Kul att se!
I går gick vi ute på fälten i den del av Hågadalen som gränsar till Flogsta. Eftersom vädret var särdeles fint (och särskilt för att vi nu befinner oss mitten av oktober) var vi knappast ensamma ute. Jag hade Freja lös och ropade in henne när det kom andra hundar och större sällskap med människor. Hon sprang varken efter cyklister eller joggande personer. När vi mötte ett sällskap med barn och vuxna sades det till barnen att det där var en riktigt lydig hund. Det gjorde mig glad.
Camilla tyckte att Freja är som en helt annan hund nu jämfört med för några månader sedan. Det gjorde mig också glad.
Jag har slutat att ge henne kortison. Veterinären sa att det gick bra. Jag vägrar att avanmäla oss från MH:t i det här läget. Blir det sämre – absolut, men inte nu. Vaccinationen kan vänta till efter testet. Hoppas nu att det inte finns en lättare kvalsterallergi bakom alltihop. Jag ger inte upp. Jag gjorde det inte när det var som värst och jag gör det inte nu. Tankekraften gjorde att jag kom in på nation i fredags, utan giltigt nationskort. Den kan bära oss genom det här också.
Ibland tänker jag tillbaka på den laglösa frizon som Flogsta höghus utgör.
På kvällspromenaden blev jag stoppad av en man i övre medelåldern. Han sa att han hade sett mig rasta hunden på gräsplätten som finns alldeles utanför min port och att det inte är okej därför att det är föreningens gräsmatta där barn ska leka och så vidare. Jag förklarade att när vi är på väg ut på promenad kissar hon på gräsmattan, längst ut närmast gångvägen. Jag sa att det knappast kan skada någon. Han menade att vi får välja att gå någon annan väg eftersom gräsmattan ska vara fri från sånt hundar gör ifrån sig. Jag sa att urin är svårt att plocka upp. Han avslutade konversationen med att säga: "Skulle du tycka om att jag gick och pissade på din dörr eller?"
Och så vände han mig ryggen.
Hur kommer det sig att det finns en medlem i min bostadsrättsförening (eller i den bostadsrättsförening vars ena hus delar gräsmatta med mitt hus) som uttrycker sig på ett sådant sätt, för att jag ger svar på tal?
Jag känner spontant att den medlemmen är en oförskämd gubbjävel som borde hålla sig borta från mig.
Jag är så glad att Atarax är ute ur mitt och Frejas liv. Atarax var ett misstag och jag kände inte ens till alla potentiella biverkningar när vi inledde medicineringen. Tack för det, veterinären.
Som jag har skrivit tidigare har jag nu fått Freja tillbaka. Min hund. Min glada och mentalt stabila hund. Det är återigen en lycka att vara matte.
Inga utbrott, bara lagom mycket kamp, lugn utan oro. Det verkar som om kortisonet lindrar klådan. Naturligtvis mår Freja bättre nu; både kroppsligt och mentalt.
Träningen går jättebra. Promenaderna är underbara. Min HUND är underbar. Nu återstår det bara att kolla upp möjligheterna till att genomföra MH utan "dopad" hund. Jag har inte tänkt tillräckligt på det, uppenbarligen.
Jag vill tillägga att efter att Freja fått omega-3-olja i några veckor har pälsen blivit mindre sträv och mer blank. Detta gäller alltså alla pälsbeklädda delar utom de områden där hon har varit mycket sårig samt, naturligtvis, de delar som är helt kala. Då syftar jag framför allt på området under svansen.
I dag fick hon sin andra av tre doser Stronghold. Den sista dosen får hon på sin födelsedag, den 22 oktober. Apropå doser ska hon få ettårsvaccinet någon gång i oktober. Jag funderar på att köra ner till Ekeby Djurpraktik och få det gjort så fort som möjligt. Då slipper jag tänka mer på det.
Jag upptäckte precis att min hund är smällfet. Med anledning av "recent events" och det faktum att hon inte brukar pendla så mycket i vikt, har jag glömt bort att hålla koll. När de äter kortison blir de ju mer hungriga. Kanske samlar de också på sig mer vätska? Vad vet jag. Hon dricker i alla fall som om hon vägde 50 kilo och överhettad, men det är ju bra.
I övrigt har jag en mycket lugnare och mer harmonisk hund hemma. Hon gillar att mysa, hålla hand och bara gå vid min sida och titta upp på mig när vi promenerar. I vissa fall måste hon dock avvika för att undersöka andra saker som till exempel hundar, konstiga lukter och människor som lurar ute när det är mörkt. Dessutom tycker jag att kamplusten har minskat, tack och lov.
Vi har precis varit nere på UBK och tränat lite lydnad och några av momenten i rallylydnad. Freja var jätteduktig och hon tyckte dessutom att det var roligt! Äntligen går det lite bättre för oss. Man bör också passa på att vara ute i skog och mark nu när hösten är så vacker och utetemperaturen behaglig.
Freja är som den resande Gulliver i så måtto att små fästingar kryllar på hennes kropp. Jag får spader eftersom jag inte förstått att de lever och frodas långt in på hösten. Usch, vad jag hatar dem. Ska vi få tampas med Borrelia nu också eller?
Jag kan inte rå för att vara hypokondrisk för Frejas skull. För första gången under hennes sjukdomstid kan jag emellertid meddela något positivt: hon har nu varit hemma i några timmar utan att ha tratten på. Vi hoppar naturligtvis inte över någon bäck än – vi är klokare än så – men vi glädjer oss åt detta. Hoppas nu också att hon får tillbaka harmonin (i den mån hon någonsin har varit harmonisk) i sinnet och att hon slipper den värsta frustrationen. Frustrationen som är så kämpig att hantera för både hund och medmänniska.
Nya bud från veterinären. Vi slutar med Atarax eftersom medicinen kan göra vissa hundar galna. Det var inte riktigt så hon uttryckte det, men högtempererade hundar har ju en ökad känslighet när det kommer till mediciner som kan påverka måendet och naturligtvis blir de också påverkade av klåda. Man kan säga att en livlig hund lätt går i taket av obehag av olika slag. Det sistnämnda är också mina egna ord, men vid det här laget inbillar jag mig att jag kan min sak.
Istället börjar jag nu med en högre dos kortison för att se om klådan försvinner. Tydligen kan det ta över en vecka för klådan som uppkommit på grund av skabbmedlet i sig, att lägga sig. Hon har alltså haft dubbel klåda i över en vecka nu. Kanske.
Att blodprovet ej visade några antikroppar mot skabb betyder fortsatt inte att vi kan utesluta skabb helt och hållet. Delvis därför att hunden ska ha haft klåda i minst tre veckor innan provet tas, men också därför att vissa hundar som lider av skabb aldrig bildar antikroppar. Goda nyheter för oss.
Blodprovet som togs den 18/9 var negativt vad gäller skabb. Antar att veterinären ringer mig och pratar om saken. Jag griper efter halmstrån och hoppas att hon ännu inte hunnit bilda några antikroppar, men om jag tänker rationellt förstår jag att det är otroligt.
Har betalat MH-avgiften nu. Den 27e oktober smäller det. Hoppas att Freja hunnit bli sig själv vid det laget. I morgon ska jag inte ge henne kortison. Det kan vara biverkningar som gör att hon är så frustrerad.
Hoppet är det sista som lämnar en. Allt blir bra till slut. Är det inte bra än, är det inte slut än.
Att vara Frejas matte är inte en dans på rosor just nu. Dels för att jag har behandlingen att utföra, men också därför att jag tycker att hon beter sig underligt. Hon är väldigt rastlös, vilket man kan förstå eftersom hon har krage på sig inomhus, och hon utagerar den rastlösheten genom att kampa. Kampen i henne har aldrig varit så stark som nu. När vi går på promenad i skogen gör hon ingenting annat än att plocka upp pinnar, grenar och stockar från marken för att slita och riva och bära dem med sig. Det ser maniskt ut.
När hon går i koppel kan hon göra på samma sätt, fast med kopplet, vilket naturligtvis irriterar mig. Vi var på rallylydnadsträningen i går och jag tycker att hon gjorde ett rätt bra jobb. Vi höll oss längst ner på träningsplanen för att minimera störning från andra hundar och deras förare. Hon var helt okej uppmärksam men väldigt lätt distraherad och hade nosen i backen så fort hon fick chansen. Det här med nosandet kommer verkligen att bli ett problem för oss. Vi jobbade med både kamp och godis som belöning. Hon jobbar bäst med kampleksaken som belöning men det är också ett riskfullt sätt att träna på så vis att hon lätt blir övertänd. Så fort jag pratade med någon fick hon spader och började kampa med kopplet. Jag tycker att hon borde prestera bättre än så här och jag kan inte fastställa källan till rastlösheten och frustrationen.
Inomhus är hon rastlös och går runt och nosar och biter på det hon får tag i. Det spelar ingen roll om vi har varit ute i skogen i två, tre timmar; rastlösheten lägger sig inte.
Sammanfattningsvis har hon arbetsvilja, men hennes frustration som framträder som kamplust är alldeles för okontrollerad och den sätter käppar i hjulet för oss. Likaså hur lätt hon blir distraherad. Det svåraste är att jag inte vet precis vad det här beror på. Är det någon av medicinerna? Är det klådan? Har hon ont någonstans?
Jag blir snart lika galen på det här som min hund.
