Det har gått nio timmar sedan hon åkte härifrån. För nio timmar sedan klappade jag henne och tittade henne i ögonen. Bilden av henne när hon lugnt men nyfiket gick ut genom dörren sitter fast på näthinnan.

Jag har drivit runt på stan hela dagen bara för att slippa åka hem och veta att Hon inte är här och väntar på mig. Det känns som om det liv jag nu lever är ett halvt liv. Den andra halvan är på väg upp till Luleå och hon kommer att fattas mig många dagar till.

Det kanske låter som överdrifter. Jag visste inte att det skulle kännas så här att förlora sin kompanjon, om än bara för några veckor. Jag saknar henne så. Jag vill aldrig mer att hon ska åka iväg någonstans utan mig.

Förståndet säger till mig att ta den här tiden och göra den till något bra. Jag ska plugga hårt och jag ska klara den här terminen. Hade Freja varit här under den hektiska period som väntar – samtidigt som hon är sjuk – vet jag att det hade varit ett själviskt val från min sida. Nu har jag tagit beslutet att låta henne vara i Luleå. Jag saknar henne, men både hon och jag ska klara av att vara borta från varandra. Särskilt Freja. Miljöombyte är trots allt något hon ska klara av, och något hon kanske också mår bra av.