hejafreja.blogg.se

 

Efter att ha inlett den nya bloggsäsongen med ett inlägg om allergin skiftar jag fokus till andra, lite roligare saker. Jag börjar med att berätta lite om hur vår vardag ser ut. Det blir några avstickare, för det är alltid roligt att skriva om saker som tillhör historien. 

 

Numera bor även min fjorton år gamla sheltietik Lucy hemma hos mig och Freja i Uppsala. Jag vet inte hur länge hon stannar, men hittills har allt fungerat bra. Jag fick Lucy när jag var tio år gammal. Innan det hade jag och mamma en omplaceringshund, Tjappo, som var en okastrerad stor svart blandning av lite allt möjligt (åtminstone border collie och labrador). Tyvärr kunde han inte stanna hos oss livet ut eftersom han morrade åt min lilla kusin och dessutom i ren förvirring började kissa inomhus. Han hade suttit på en lina i många år. Jag kommer ihåg att han i sitt förra hem hade ett litet rött hus som var uppvärmt åt honom, och att han skällde mycket. Självklart var han olycklig; ingen hund ska behöva leva ensam på det sättet. Tjappo avlivades när vi inte längre kunde ha honom hos oss. 

Tillbaka till Lucy. Lucy är nästan döv, har eländiga tänder och skakar mycket på bakbenen. Hon är gammal förstås, och det är svårt att läsa henne. När Lucy och jag var unga tränade vi agility. Jag hade så roligt åt att träna med henne, men aldrig trodde jag väl att jag 13 år senare som student skulle bo tillsammans med Lucy och en ny hund – med den träningsmoral Lucy aldrig riktigt hade – i en bostadsrätt i Uppsala. Jag kommer ihåg att jag var självutnämnd läromästare åt min jämnåriga kompis som ägde Lucys halvsyster. Redan då, tänk, var det roligt med hundträning. Jag vill också tacka min farmor och farfars boxer Sixten, död sedan länge, för att han lärde mig att hundar kan vara stora, starka och tuffa och att jag som hundägare måste vara lika tuff tillbaka får att det ska gå vägen. 

 

Freja och Lucy lever nu sida vid sida. Freja inkräktar tack och lov inte på Lucys kroppsliga integritet, vilket är bra, för Lucy skulle aldrig själv kunna hävda sin rätt. Jag hoppas att de har lite glädje av varandra när jag är i skolan. De brukar i alla fall alltid vara tillsammans i vardagsrummet när jag kommer hem. Lucy ligger i Frejas biabädd och Freja står eller sitter mitt på vardagsrumsmattan när jag kommer in i lägenheten. Jag tror att hon vet att det är jag som kommer innan jag kommit upp för första trappavsatsen i trapphuset. Så är det i alla fall när någon annan hon känner är på väg upp till lägenheten. Då skäller hon också vilket hon lyckligtvis aldrig gör när hon är ensam (med Lucy) i lägenheten. 

 

I övrigt fungerar vardagen bra. Jag har precis börjat jogga tillsammans med Freja igen. Det är underligt hur 3–5 km spring i skogen kan vara så uttröttande för Freja (och för mig, men det är underförstått). I går sprang vi som alltid på kvällen, efter 20.00, och stadsskogen var full av andra joggare och diverse hundekipage. Två hundar gjorde utfall mot oss, men jag sa åt Freja att "jobba på" och det gjorde hon. Vi arbetar ju trots allt tillsammans ute i skogen. Jag mot en bättre kropp och Freja – ja, hon arbetar med mig.

 

Hundmöten är numera inga problem alls. Freja blir bara mer och mer följsam med tiden, även om vi har våra dåliga dagar. Hon intresserar sig för vilt, framför allt harar, och kan sticka iväg. Hon gör en lov och kommer tillbaka till mig ganska fort, men skadan är vid det laget tyvärr redan gjord. Lyckligtvis har jag vid tre tillfällen brutit henne när hon varit på väg efter något. Jag som hade tänkt prova vattenhalsband för att få bukt med problemet, men just nu är inte det nödvändigt.

 

Det går inte att lita på Freja lös. En så extrovert hund med både jakt- och vaktinstinkt behöver noga tillsyn, tänker jag, och så kommer det alltid att vara. Ändå har vi gjort otroliga framsteg. Tidigare har jag under alla omständigheter haft långlina på henne men det har jag knappt längre. Däremot är jag mycket försiktig när vi är ute. Det känns som om jag har ögon i ryggen och långa antenner som söker av området konstant. Fort kan det gå, när Freja upptäckt något och springer iväg i full fart. Även när det händer lyckas jag numera oftast stoppa henne.  Mardrömmen vore ju att hon sprang och hoppade upp (hon är nämligen extremt hoppig, som Tiger i Nalle Puh med en fjäder under fötterna) på en hundrädd person, en äldre person, ett barn eller någon med hund. Det får inte hända, men det har hänt. Ändå har vi aldrig någonsin blivit utskällda. Jag förstår inte hur det är möjligt, som Freja har burit sig åt. I alla fall: när något eller någon plötsligt dyker upp i en i övrigt stillsam miljö (till exempel i skogen) är det skarpt läge. Då kan Freja springa fram, först med höjd svans och sedan med svansen viftandes av glädje för att hon "får" hälsa på vad-det-nu-är hon sprungit fram till. Det var länge sedan det hände nu, men det händer. Jag tränar ofta på att ha henne lös med människor i rörelse runt omkring. Får vi ett möte får hon gå vid min sida. Där har jag koll på henne och hon vet att det blir härlig belöning om hon gör rätt. Gör hon däremot fel blir jag arg. Det biter inte alltid, men ibland. Vi kör korta intervaller. Känner jag mig det minsta osäker kopplar jag henne. 

 

Sammanfattningsvis vad gäller promenaderna går det mycket, mycket bra. Det har aldrig gått bättre. Som sagt, Freja blir mer och mer följsam med tiden. Visst får vi bakslag, men jag är fullt införstådd vid det här laget med vad det innebär att leva och träna med Freja. Mer om träningen i nästa inlägg.