Dag fem
Lilla pirajan! I dag har jag provat olika tekniker för att motverka Frejas bitberoende. Eftersom hon är så orädd fungerar min röst och kroppskontakt mer triggande än motverkande. Mamma är bättre än jag; hon har "lugnande händer". Nåja! Jag skall nog också lära mig att skicka ut lugnande energi genom händerna. Jag kanske blir healer på köpet!
I övrigt har vi i dag åkt bil igen. Fortfarande gnällde Freja och försökte hoppa upp i knät så länge motorn var på. När vi stannade var hon återigen lugn och tittade mig stadigt i ögonen. I morgon cruisar vi runt kvarteret igen. När vi är i Norrbotten måste Freja behärska bilåkande och när vi kommer ner till Uppsala, ja, då är det mer buss som gäller.
I dag har jag också klippt klorna – det lilla som behövdes – samt kammat Freja. Jag fick hjälp med att hålla henne under tiden jag klippte. Det vore så tråkigt att skrämma upp henne genom att klippa i pulpan på ett så här tidigt stadie. Kamningen gick utan problem; jag gjorde det under tiden hon bet på ett presentsnöre.
Freja fortsätter ihärdigt att försöka locka Lucy till lek, men hon når inga stora framgångar. Lucy leker lite ibland, men så blir hon trött på det och visar hela tandköttet och tänderna därtill. Ibland säger hon åt ordentligt, men föga inverkar det på Freja. Kanske en sekund eller två, men sedan är lekinviterna igång igen. Jag bevakar dem alltid men lägger mig i så lite som möjligt. Jag tror att det bästa sättet att uppfostra en valp är att göra det ihop med en äldre, stabil och säker hund. Lucy har problem med sina tänder och har förlorat en del energi de senaste åren, men när hon får göra det hon tycker bäst om lyser hon upp. Även om hon tycker att Freja är en pina ibland (hon brukar titta på mig ömsom menade ömsom bedjande) märker jag att Lucy mår bra av detta. Hon är dessutom mycket mer tillgiven och följsam gentemot mig sedan valpen kom in i bilden.
Nu måste jag sätta punkt! Jag har hur mycket som helst att skriva om, men varje inlägg får inte bli en roman. På återseende!